Ny äventyr, en ny framtid
Sitter på ett fik i Ljungby en 10 minuter hemifrån med bil. Har varit hos sjuksyster Petra idag för att diskutera mitt intag av ADHD medicinen. Jag håller på att trimma in den så att det ska kunna fungera bra för mig. Det gör vi (Syster Petra och jag) genom att träffas ca var 14de dag och gå igenom hur det det känns och hur jag tycker livet i allmänhet funkar. Saker som jag märker och inte märker men borde ha märkt eller andra märkt.
Om livet med en diagnos som ställer rätt mycket på ända, men ändå kan rätta till massa saker med rätt hjälp och/eller rätt medicinering. Hur lever man med att man är oanpassningsbar, arrogant, impulsiv, oansvarig, okontrollerat aggressiv och oförmögen att ta sig för saker?
Hur lever man med att man måste ta droger för att fungera någorlunda normalt i vårt samhälle? För att hålla impulserna och aggressiviteten i styr? Hur lever man med att man svikit alla i sin omgivning på grund av ett funktionshinder?
Hur kan man leva med det? Sånt talar vi om på de 60 minuter vi har till förfogande.
Mina frågor är kanske inte så klara, men jag vet inte hur man lever med att jag är sådan. Det är klart att det mycket mycket skönt att veta att mitt brist på förmåga har en förklaring. Men ändå.. Hur ska jag kunna leva med det? Missförstå mig nu inte! Jag är inte nere, men jag undrar. Det har gått 40 år och 35 av dem har det varit till och från katastrofer som har med slarv, impulser, agrisivitet och handlings paralysering. Hur ska jag, vart ska jag, när ska jag?
Till er alla som har drabbats av mig och min nyckfullhet vill jag bara säga, Förlåt mig. Nu förstår jag varför jag har gjort som jag har gjort och valt det jag har valt. Nu haglar klyschorna: Det är inte en ursäkt men en förklaring. Det är så, det är bra att veta, för först nu går det att ändra på mitt handlande och eller förhindra att knasiga saker(läs dåliga) händer.
För alla bra knasiga saker som har hänt och händer är ju bra och roligt. Så det behöver vi kanske inte ändra på. Men hur lever man med det?
Alltså, på något sätt så är det jobbigt att veta att det inte är mig det är fel på ur ett etiskt eller moralsikt perspektiv, utan fel på mig ur ett fysiskt perspektiv.
Nå ja detta är mina grubblerier idag..
Om livet med en diagnos som ställer rätt mycket på ända, men ändå kan rätta till massa saker med rätt hjälp och/eller rätt medicinering. Hur lever man med att man är oanpassningsbar, arrogant, impulsiv, oansvarig, okontrollerat aggressiv och oförmögen att ta sig för saker?
Hur lever man med att man måste ta droger för att fungera någorlunda normalt i vårt samhälle? För att hålla impulserna och aggressiviteten i styr? Hur lever man med att man svikit alla i sin omgivning på grund av ett funktionshinder?
Hur kan man leva med det? Sånt talar vi om på de 60 minuter vi har till förfogande.
Mina frågor är kanske inte så klara, men jag vet inte hur man lever med att jag är sådan. Det är klart att det mycket mycket skönt att veta att mitt brist på förmåga har en förklaring. Men ändå.. Hur ska jag kunna leva med det? Missförstå mig nu inte! Jag är inte nere, men jag undrar. Det har gått 40 år och 35 av dem har det varit till och från katastrofer som har med slarv, impulser, agrisivitet och handlings paralysering. Hur ska jag, vart ska jag, när ska jag?
Till er alla som har drabbats av mig och min nyckfullhet vill jag bara säga, Förlåt mig. Nu förstår jag varför jag har gjort som jag har gjort och valt det jag har valt. Nu haglar klyschorna: Det är inte en ursäkt men en förklaring. Det är så, det är bra att veta, för först nu går det att ändra på mitt handlande och eller förhindra att knasiga saker(läs dåliga) händer.
För alla bra knasiga saker som har hänt och händer är ju bra och roligt. Så det behöver vi kanske inte ändra på. Men hur lever man med det?
Alltså, på något sätt så är det jobbigt att veta att det inte är mig det är fel på ur ett etiskt eller moralsikt perspektiv, utan fel på mig ur ett fysiskt perspektiv.
Nå ja detta är mina grubblerier idag..
Kommentarer
Vill du tillbringa valborg med mig och några goda vänner?