Gud sprit och pengar..

Efter en fin begravning av min mormor så sitter jag fortfarande kvar i Örebro, hos mor och far. Sonen och jag har haft lite kvalitetstid. Det är gott att vara omgiven av familjen i sådan här tider. Igår var sonen och jag uppe vid graven igen för att se hur det såg ut när de hade lagt igen den. Och det var fint.. Ett rådjur eller hare hade varit framme och nafsat lite i buketterna. Livet liksom går vidare vare sig man vill eller inte. Och det är något gott i det. Jag blir både stolt och impad av min far som hade begravningen av mormor. Nå ja.. Idag bär det av hemåt igen. För nya äventyr och nya utmaningar. Saknaden är stor men varm och kärleksfull.. Inte alls på samma sätt som när min bror dog för 18 år sedan. Då var sorgen stor svart och kvävande. Många slagsmål och konflikter som inte var lösta (som jag tro att det ska när det gäller ungdomar på 22 respektive 17 år som min bror var). Men jag kan i bland trots tiden få panik över att min bror inte är kvar i bland oss.. Sorg är olika ef

Jag hatar tiden före en begravning! 2-3 dagar innan blir jag rastlös och drabbas av ångestattaker (inte panikångest) men dock... Mitt liv har alltid varit en kamp mot de mörka krafterna i livet. Ångest, depression, självömkan osv osv. Dagarna innan begravningen blir allt bara ett töcken.. min hjärna slutar att fungera helt. Slowmotion är ordet som kan användas på hastigheten på min hjärna just nu. Den här stunden som är nu timmarna före begravningen börjar hjärnan funka igen.. långsamt långsamt men lite snabbare än igår.. Sonen ska vara med på begravningen, bra tycker jag. Han är 11år och jag tycker nog att det är bra om man går på begravning tidigt i livet. Min mormor... Hon var en patrona, hon styrde med silkes mjuk järnhand som de flesta mödrar med stark vilja. Hon hade en humor som var fantastisk. Sista gången jag träffade mormor var ca 1 å rsedan, redan då var hon tröt, och dement. Men hade sina höjdpunkter av klarhet. Jag och sonen var där med min mor och far. Och efter en stund