April, vår, glädje och sorg.
Sitter på en uteservering i Växjö, och just lyssnat på P1 Dokumentär: "Blind". Intressant och dock inte så kul. Ett olustigt program på ett BRA sätt! Många känslor sköljer över mig när jag lyssnar på den här typen av program. Det är väll ok men roligt är det inte.
På vägen in till Växjö, så sändes programmet. Och jag satt och små snyftade när Katarina Hahrs vänner och mamma brättade hur de upplevde processen. Och jag tänker på hur det är för mig. Identifikationen är ett faktum.
Åkommor som påverkar en är olika, när jag fick reda på att jag har ADHD så var det något jag har haft hela livet och levt med utan att just ha ett namn på det. Det är en stor skillnad, men rädslan för att just jag inte ska kunna få styr på min impulsivitet är stor. Dokumentären handlar om hur en katastrof blir ett faktum, om rädslan och vänners reaktioner. På det sättet är det inte alls likt min erfarenhet.
Min fruktan för att inte funka som "vanliga" människor, har genom hela mitt liv varit stor. Och jag har tänkt att så där ska jag inte göra, för det vet jag ju med mig själv att det skapar problem. Men sedan har det hänt något eller bara något som har kallat på min uppmärksamhet så har det försvunnit. Oförmågan att gardera sig mot galenskap och så har jag i nästa svep skapat ett behov och en ursäkt som i bland håller rätt långt och ibland inte alls.. (Oftast inte)!! :/
Så rädsla vet jag var det är. Sorg vet jag också vad det är, ingen sorg är för liten för att vara värd att nämna, jag vill inte på något viss få det att låta som att jag min tillgång/defekt skulle vara lika svårt att komma över som som förlusten av ett av de mest vital sinnena som synen ändå är. Och ändå känner jag igen mig.
Jag känner mig sorgsen idag, på ett behagligt sätt.. Jag är kompis med den känslan jag bär inom mig idag. Och det kom när jag lyssnade på P1.
Jag brukar inte åka så långt som till Växjö varje dag, men idag kom jag på att jag hade glömt att köpa mina mediciner för att få bukt med mitt tillstånd. Så jag fick åka till närmaste apotek som hade pillren jag knaprar. (Typiskt va?!?)
Nu ska jag äta lite innan jag åker hem igen.
På vägen in till Växjö, så sändes programmet. Och jag satt och små snyftade när Katarina Hahrs vänner och mamma brättade hur de upplevde processen. Och jag tänker på hur det är för mig. Identifikationen är ett faktum.
Åkommor som påverkar en är olika, när jag fick reda på att jag har ADHD så var det något jag har haft hela livet och levt med utan att just ha ett namn på det. Det är en stor skillnad, men rädslan för att just jag inte ska kunna få styr på min impulsivitet är stor. Dokumentären handlar om hur en katastrof blir ett faktum, om rädslan och vänners reaktioner. På det sättet är det inte alls likt min erfarenhet.
Min fruktan för att inte funka som "vanliga" människor, har genom hela mitt liv varit stor. Och jag har tänkt att så där ska jag inte göra, för det vet jag ju med mig själv att det skapar problem. Men sedan har det hänt något eller bara något som har kallat på min uppmärksamhet så har det försvunnit. Oförmågan att gardera sig mot galenskap och så har jag i nästa svep skapat ett behov och en ursäkt som i bland håller rätt långt och ibland inte alls.. (Oftast inte)!! :/
Så rädsla vet jag var det är. Sorg vet jag också vad det är, ingen sorg är för liten för att vara värd att nämna, jag vill inte på något viss få det att låta som att jag min tillgång/defekt skulle vara lika svårt att komma över som som förlusten av ett av de mest vital sinnena som synen ändå är. Och ändå känner jag igen mig.
Jag känner mig sorgsen idag, på ett behagligt sätt.. Jag är kompis med den känslan jag bär inom mig idag. Och det kom när jag lyssnade på P1.
Jag brukar inte åka så långt som till Växjö varje dag, men idag kom jag på att jag hade glömt att köpa mina mediciner för att få bukt med mitt tillstånd. Så jag fick åka till närmaste apotek som hade pillren jag knaprar. (Typiskt va?!?)
Nu ska jag äta lite innan jag åker hem igen.
Kommentarer