Greys Anatomy
Jag har för ett pardagar sedan tagit avsked av min ingifta morbror. Mycket kan sägas om honom men jag hittar inte ordboken så jag finner rätt ord för att ge honom den minnesruna som han är värld.
Han var en ordens man, journalist, kyrkopolitiker, pappa, farbror, morbror, morfar, farfar, bror och vän. Men det jag mins ett busfrö som pysslade med söta Practical Jokes. Som hemma hos mormor och morfar fans det en byrå som hade fina keramik-gubbar som min morbror alltid vred ett halvt varv på. När han blev sjuk så märkte jag det på att figurerna inte blev vridna på. Mina kusiners far.. sorgen är blandad med lättnad. Kampen är över. Det är en konstig känsla när sorg och lättnad blandas.
Det blir som en när man blandar rött och blått. Det blir en ny nyans, vår familj har drabbats av sorg igen. Och jag, jag är som förstoppad. Jag vill gråta så jag kan få kanten på min känsla att mattas. Precis som en glasskärva som får ligga i på havsbotten en tid. Den försvinner inte av att jag gråter, men den blir formad och mjukare och går att leva med.
Problemet med sorg är att varje gång sorgen översköljer mig, när någon någon förlorat livet så är det som att plocka upp en ny skärva glas med skarpa kanter. Det som händer samtidigt är att kanterna på de gamla skärvorna. Men jag kan inte gråta. De personer som har stått mig närmast som jag har förlorat har alla dött i någon form av cancer.
Vägen jag går genom sorgens dal är via sentimentala teveserier som IR, Trauma, House och Greys Anatomy och jag ser en säsong i taget. Jag väljer ut de avsnitt som just handlar om cancer och förlust. Jag gråter och gråter, 45 min i streck. Kanterna på mina skärvor blir lite lite mindre skarpa.
Banden till de av min familj som är kvar blir tajtare och samtidigt jobbigare att bära. Hur kan jag inte förklara.
Men en ska är säker jag älskar min familj och jag önskar att jag hade förmågan att dela min smärta med dem, men den förmågan har jag aldrig haft, jag har alltid varit den soloflygande planeten i utkanten av solsystemet inte för att jag vill och inte för att någon av familjen har velat att jag skulle vara utanför.
Utan helt enkelt för att jag är för självupptagen för att förstå eller kunna ta emot mina närmastes kärlek och vänskap.
Han var en ordens man, journalist, kyrkopolitiker, pappa, farbror, morbror, morfar, farfar, bror och vän. Men det jag mins ett busfrö som pysslade med söta Practical Jokes. Som hemma hos mormor och morfar fans det en byrå som hade fina keramik-gubbar som min morbror alltid vred ett halvt varv på. När han blev sjuk så märkte jag det på att figurerna inte blev vridna på. Mina kusiners far.. sorgen är blandad med lättnad. Kampen är över. Det är en konstig känsla när sorg och lättnad blandas.
Det blir som en när man blandar rött och blått. Det blir en ny nyans, vår familj har drabbats av sorg igen. Och jag, jag är som förstoppad. Jag vill gråta så jag kan få kanten på min känsla att mattas. Precis som en glasskärva som får ligga i på havsbotten en tid. Den försvinner inte av att jag gråter, men den blir formad och mjukare och går att leva med.
Problemet med sorg är att varje gång sorgen översköljer mig, när någon någon förlorat livet så är det som att plocka upp en ny skärva glas med skarpa kanter. Det som händer samtidigt är att kanterna på de gamla skärvorna. Men jag kan inte gråta. De personer som har stått mig närmast som jag har förlorat har alla dött i någon form av cancer.
Vägen jag går genom sorgens dal är via sentimentala teveserier som IR, Trauma, House och Greys Anatomy och jag ser en säsong i taget. Jag väljer ut de avsnitt som just handlar om cancer och förlust. Jag gråter och gråter, 45 min i streck. Kanterna på mina skärvor blir lite lite mindre skarpa.
Banden till de av min familj som är kvar blir tajtare och samtidigt jobbigare att bära. Hur kan jag inte förklara.
Men en ska är säker jag älskar min familj och jag önskar att jag hade förmågan att dela min smärta med dem, men den förmågan har jag aldrig haft, jag har alltid varit den soloflygande planeten i utkanten av solsystemet inte för att jag vill och inte för att någon av familjen har velat att jag skulle vara utanför.
Utan helt enkelt för att jag är för självupptagen för att förstå eller kunna ta emot mina närmastes kärlek och vänskap.
Kommentarer